Curt nyström läkare

Medicinsk behandling utgår – för att vara försvarbar – från en känd och accepterad modell av den biologiska kroppen och dess organ/organsystem. Kända och accepterade funktionsnedsättningar och/eller strukturella sjukliga avvikelser kräver medicinska behandlingsåtgärder som syftar till att bevara eller förbättra funktion och struktur.

Jakob Classon och Gunilla Brodda Jansen redovisar i Läkartidningen [1] från sin mottagning att patienter med långvarig smärta i genomsnitt skattade sin utmattning till 5,10 (av 7 möjliga) på utmattningsformuläret SMBM, medan det genomsnittliga värdet för patienter med utmattningssyndrom var 5,

Författarnas slutsats är att det inte var någon större skillnad mellan de båda patientkategoriernas självrapporterade utmattning, och de pläderar för att modern smärtrehabilitering bör innefatta insatser för psykisk ohälsa och stress.

Kan gemensamma drag finnas även för andra diagnoser? Och vad är det i så fall som är det gemensamma?

Som läkare är det obekvämt att vara hänvisad till ofullständiga symtom- och syndromdiagnoser i mötet med patienter. Det kan gälla vid exempelvis colon irritabile, fibromyalgi, bildskärms